The Reader. Förlåt om jag tjatar. På Gran Canaria kom jag bort hetsen med några timmar The Reader. Snälla se den. Vad lider Kate Winslet av? Hur kan hon göra allt det där? Lidelse på mycket hög nivå, all good alltså.
Jag hetsade direkt mina päron till att se denna och så gjorde dom. Jag bad pappa om en utvärdering och han tog verkligen saken på allvar och skrev ett helt dokument.
Tack Gud för mina föräldrar.
Nu delar jag med mig:
Jag tror att filmen handlar mycket om skuld och om kärleken kan motstå denna skuld. Hanna kan naturligtvis inte glömma vad hon gjort och i mötet med Michael uppstår stunder då Hanna förflyttas från sina egna hemska minnen till en litterär värld där andra kvaliteter råder. Men minnena jagar henne och dessa minnen står mellan hennes förmåga att uttrycka kärlek till Michael. Kanske har hon också mist sin förmåga att förstå vad kärlek är. Berättelserna som Michael läser för henne (alla är klassiker) kan hjälpligt ge henne ett instrument att begripa vad som pågår mellan henne och Michael. På ett mycket känsligt sätt förmedlar Michael sin kärlek till henne via läsningen och Hanna får en aning om vad han vill uttrycka. Hennes analfabetism uttrycker detta symboliskt. Hon ”ser” kärleken som ett obegripligt språk, men som hon anar innehåller det hon själv vill uttrycka.
Men sen då? Michael blir förkrossad av Hannas brott (filmen vill väl också gestalta den yngre tyska generationens svårigheter att förstå 2a världskriget). Något av det mest gripande i filmen är stunden när den vuxne Michael hittar sina böcker och anteckningar. Att få upprepa läsningen blir för honom att få uppleva Hanna på nytt; att få uppleva en Hanna som inte är straffad och föraktad utan den Hanna som av en slump förändrar hans liv. Att få läsa innebär för Michael att få skriva kärleksbrev till henne, men notera att det inte sker med egna ord utan med andras. Avståndet och oförmågan att formulera det han känner och minns finns där. Och Hanna tar emot banden och visar lika stor oförmåga, men sättet hon lär sig läsa på är så grymt snyggt gjort. De barnsliga orden och alla försöken att formulera sig symboliserar det naiva och omogna hos henne.
Nä, nu börjar jag böla igen….
Men sen då? Michael blir förkrossad av Hannas brott (filmen vill väl också gestalta den yngre tyska generationens svårigheter att förstå 2a världskriget). Något av det mest gripande i filmen är stunden när den vuxne Michael hittar sina böcker och anteckningar. Att få upprepa läsningen blir för honom att få uppleva Hanna på nytt; att få uppleva en Hanna som inte är straffad och föraktad utan den Hanna som av en slump förändrar hans liv. Att få läsa innebär för Michael att få skriva kärleksbrev till henne, men notera att det inte sker med egna ord utan med andras. Avståndet och oförmågan att formulera det han känner och minns finns där. Och Hanna tar emot banden och visar lika stor oförmåga, men sättet hon lär sig läsa på är så grymt snyggt gjort. De barnsliga orden och alla försöken att formulera sig symboliserar det naiva och omogna hos henne.
Nä, nu börjar jag böla igen….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar