helt vanligt

Helt vanligt gick jag och mina päron och Gustav till Folkets kebab och åt lite buffé. Mamma visste fortfarande inget. Sen åkte vi till Filadelfiakyrkan och pekade på en Steve Earle-affisch och allt var strålande. Mamma hade tom frågat pappa om dom inte skulle se honom i Malmö. Pappa ba nej det e inte så bra (obs sett honom typ 5 ggr, detalj). Allt va gött, tills vi skulle sätta oss. Alla satt typ ner redan och kyrkan kändes, ja kristen. Det va fullt, folk satt på våra platser, men jag jobbade mig in utan att skämmas. Nej nej, där satt en kvinna som icke ville flytta sig. Hon blev snabbt sjukt otrevlig och var lide packad. Det hela slutade med att hon gick till attack mot min kära mamma, på hennes födelsedag till råga på allt. Hon slet och rev i henne helt frenetiskt. Denna mamman fick ju panne. Folk e fan inte kloka.

Alltid när mina päron är här eller jag är nere, får jag en sån enorm separationsångest när vi ska säga hejdå. Oavsett om jag ska träffa dom dagen efter eller inte. Kanske borde jag bo i Malme.

Steve Earle spelade iof min bästa låt:

OBS han ser oförskämt fräsch ut här. Den här gubben har gjort mycket för mig. Jag har fan gjort mycket för honom. Tex tvingade jag pappa att vänta 1.5 timme på honom efter en konsert på KB för hundra år sen så att han kunde signera en novellsamling som han skrivit. Fatta hur exalterad jag blev när jag såg honom i The Wire som gammal horsare. Obs han är gammal horsare.

Nu fortsätter kvällen i samma anda, men med Stevie Ray och Jimmy Vaughan.